På lite mer än ett halvår har det skett tre skoldåd i Sverige. Först i Eslöv, sedan i Kristianstad och nu senast på Latinskolan i Malmö. Minibladet har pratat med barnpsykologen Liv Svirsky om hur man kan prata med barn om det.
– Genom att utgå från barnets egna frågor hamnar man på en lagom nivå, intellektuellt och känslomässigt. Frågar inte barnet något kan man bjuda in till att ställa frågor utan att tränga sig på. Man kan till exempel fråga: ”Har ni pratat i skolan om det som har hänt?” säger Liv Svirsky.
Hon är legitimerad psykolog och gör även en podd som heter Barnpsykologerna. I podden tar Liv Svirsky och psykologkollegan Lars Klintwall upp frågor som bland annat rör barnuppfostran och barns psykiska hälsa.
Liv Svirsky är tydlig med att det inte finns några absoluta gränser för hur ingående man kan prata med barn om hemska händelser. I stället är barnets utvecklingsnivå, egna frågor och hur mycket barnet redan vet om händelsen bra utgångspunkter när man pratar om händelserna.
– Med de minsta kanske man inte behöver säga något om de ändå inte vet om att det har hänt något medan man kan ha en nästan vuxen diskussion med gymnasieungdomar, säger hon.
Man behöver inte berätta allt för barnet, säger Liv Svirsky, men samtidigt är det viktigt att inte ljuga. Lögner riskerar nämligen att skada barnets förtroende för den vuxne.
– Om ett barn frågar: ”Kan det här hända i min skola?” kan det vara frestande att svara nej. Men det är ju ingen som vet säkert.
Åldern är viktig för att avgöra hur man bäst besvarar sådana frågor. Med gymnasieungdomar kan det vara bra att diskutera vad det finns för krisplaner om något skulle ske. Är det ett yngre barn är det bättre att vara tydlig med att barnet inte behöver oroa sig eftersom det är vuxenvärldens ansvar att se till att barn har det bra.
– Det är också viktigt att inte utgå från sin egen oro när man pratar med barnet. Gå inte på för hårt utan lyssna in barnet, säger Liv Svirsky.
Text av Felicia Green
