Den 14 november är det världsdiabetsdagen. Att känna till hur sjukdomen fungerar och påverkar underlättar för alla.
”Att få beskedet att ens barn har insjuknat i diabetes är känslomässigt. Typ 1-diabetes ställer stora krav på den som har fått sjukdomen och på omgivningen…” skriver Diabetesförbundet på sin hemsida.
Att det är kämpigt för familjen som drabbas förstår nog alla. Men vad kan omgivningen göra för att underlätta för dessa familjer? I skolan, på träningen, på kalaset till exempel?
Karolina Janson är projektledare på Barndiabetsfonden. Hon har skrivit en bok om just detta som heter ”Hjälpredan”.
– Det finns så många fördomar om den här sjukdomen. Om vad man får och inte får äta. Också om varför man får sjukdomen. Vissa tror till och med att det beror på att barnet ätit för mycket godis, säger Karolina som själv har en dotter med typ 1-diabetes.
Sanningen är den att man inte vet varför sjukdomen uppkommer. Och när det kommer till kosten så är svaret relativt enkelt menar Karolina Janson.
– De ska äta precis samma saker som andra barn bör äta. Det viktiga ordet är just bör. För alla barn äter ju inte riktigt vad de bör, säger hon och fortsätter:
– Det vanligaste missuppfattningen är nog att de inte får äta godis eller sötsaker. Det får de. Men det måste vara under kontrollerade former så man har koll och kan justera intaget med insulinet. Min dotter äter både bullar och lördagsgodis.
Insulinet är det som reglerar blodsockernivån i blodet. Är sockret för högt eller lågt kan det vara farligt. Enligt Karolina får cirka tre barn om dagen diabetes typ-1 i Sverige.
Hur ska man tänka som förälder till ett barn som har en kompis med sjukdomen?
– Allt handlar om kommunikation. Man måste våga fråga. Rent konkret vid ett kalas till exempel. Att man ringer och kollar med föräldrarna. Jag känner till fall där barn med diabetes inte blivit bjudna för att det funnits en rädsla att göra fel. Då blir ju sjukdomen även exkluderande och diskriminerande, säger hon.
Enligt studier har 40 procent av mammorna till ett barn med diabetes lidit av utmattningssyndrom. För papporna är siffran runt 20 procent.
– Man tror att mammorna tar ett större emotionellt ansvar. Men det tär på krafterna för båda så klart. Därför är det viktigt med avlastning. Och den avlastningen kan man bara få om den närmaste omgivningen läser på om sjukdomen så de känner sig trygga.
Karolina Janson tänker då framför allt på de närmaste släktingarna: som mormor och morfar och farmor och farfar och andra anhöriga. Men även på föräldrar till barnets kompisar.
– Ta en sådan grej som att sova över hos en kompis. Det går ofta jättebra, men då måste kompisens föräldrar ha mobiltelefonen på under natten så de kan kontaktas ifall något händer. Vi med diabetes-barn är nämligen alltid uppkopplade till våra barn och ser vilken status de har. Allting går, bara man kommunicerar med varandra, säger Karolina Janson som är projektledare på Barndiabetsfonden.
Av: Magnus Erlandsson
