Ibland när min åttaåring leker med en kompis börjar de bråka. Jag försöker låta dem lösa sina konflikter själva, men när mitt barn gör något som är taskigt eller fel blandar jag mig i och säger till mitt barn att inte göra så. Mitt barn blir då ledset och säger att jag bara håller med kompisen. Hur gör jag i en sådan här situation? Hur stärker jag mitt barns självkänsla i en konflikt med andra barn och samtidigt lär ut konflikthantering?
Utifrån din korta beskrivning av situationen skulle jag vilja säga att du i sak gör rätt, när ditt barn gör något som är taskigt eller fel är det bra att du som förälder markerar det. Det ger dig också möjlighet att lära både ditt barn och kompisen hur man kan lösa konflikter på ett bättre sätt.
Det man kan fundera över är hur du gör detta? Jag skulle rekommendera dig att lägga dig i men att försöka göra det så lugnt och pedagogiskt som du kan. Kanske kan du säga ”jag hör att ni är osams om en sak och att det är svårt för er att lösa det på egen hand, stämmer det?”. Om barnen svarar ja kan du erbjuda dig att hjälpa dem och svarar de nej kan du ändå erbjuda din hjälp genom att säga ”jag skulle vilja hjälpa er så att ni inte blir mer osams”. På så sätt har du fått mandat att faktiskt lägga dig i situationen.
Sen kan du be barnen att berätta vad som hänt och vilka förslag på lösning de själva har. Börjar de tala i mun på varandra eller anklaga varandra kan du försöka lugna dem och säga att du vill lyssna till dem båda fast en i taget. Var noga med att betona att när det blir bråk beror det oftast på att båda gör lite fel och sen blir de arga och ledsna på varandra och då gör de ännu lite mer fel och får svårt att lösa det hela. Att lösa konflikter är svårt för alla, både vuxna och barn, så det är inte konstigt att de inte klara av det så bra på egen hand.
Har barnen själva bra lösningar så uppmuntra dem, både genom att säga att deras förslag är bra och genom att de får genomföra dem. Kommer de inte på något bra kan du ge förslag som ni sedan genomför tillsammans. Ibland när barn bråkar går det så långt att de varken kommer på egna lösningar eller accepterar vuxnas förslag och då får du kanske sära på dem och uppmana dem att till exempel leka på var sitt håll så att bråket upphör.
Om du som vuxen verkligen upplever att bråket bara är ett barns fel kanske du måste prata med det barnet enskilt och förklara vad som är ok eller inte ok. Detta kan du göra när kompisen gått eller omedelbart om du anser att det behövs. I de fall barnet tycker att du är orättvis tror jag att du får stå på dig och säga att ibland kan det som är rättvist kännas orättvist men har man gjort fel så måste man ta ansvar för det. Tydliggör också för ditt barn att det är beteendet i den specifika situationen som du tycker är fel men att det inte är det samma som att hen alltid gör fel eller är fel som person.
