Hej, det är jag som är Agnes och nu ska jag berätta om min läskigaste upplevelse. Vi gick i åttan då. Just nu är jag 20 år och har legat inne på psyket sen den dagen.
Det var en mörk höstdag i mitten av oktober. Agnes hade precis vaknat. Det var mörkt ute även om klockan var runt nio på morgonen. Hon satte på sig sin morgonrock, den var vit med rosa prickar och matchade hennes bruna hår och gröna ögon. Hon tänkte ta sin Macbook men den låg på en hylla högt upp. Då var hon tvungen att ta en liten stol för hon är kort. Hon fick tag i sin dator och kollade på de lokala nyheterna. Men hon hittade inget spännande eller som hon tyckte var intressant. Sedan ringde hon Emelie och de snackade i deras snapchat-grupp och bestämde att de skulle ses tillsammans med Alex. Emelie har blont hår, mörka fräknar och ljusblå ögon och är normallång. Alex har brunt hår, bruna ögon och är lång. Han har varit tillsammans med Emelie i nästan två år.
De tänkte mötas alla tre och sedan dra till Hemmakväll. Alla tre tog en genväg genom den mörka skogen. Det regnade och man hörde smattrande ljud från paraplyerna och geggande ljud från stövlarna. På vägen såg de en sliten stuga. Ett isande barnskrik hördes mitt ute i den mörka skogen. Stugan var säkert runt 60 år gammal, fönstren var slitna och kraschade. De gick in i stugan för de
ville kolla om allt var som det skulle. Där satt hon…. ANNABELL! Med en yxa mitt i bröstet. På väggen stod det med blod: “Jag är efter er och kommer att hitta er.”
Dörren smällde igen med en smäll. De brydde sig inte och slet upp dörren och sprang därifrån. De hörde ett barnskratt från stugan. Alla sprang så snabbt att man hörde deras flås. Emelie trillade och bröt benet. Alex fick bära henne på ryggen. Hon skrek och grät av smärta. De sprang ut från skogen till vägen. Alex ringde en taxi så fort som möjligt för att ta sig till sjukhuset. Någon minut senare kom taxin och de tänkte inte mer på det som hade hänt. När de kom till sjukhuset såg Alex ingången och han bar in Emelie och Agnes hängde på. Inne på sjukhuset mötte de någon personal som sa att de skulle ta hissen till tredje våningen för att möta en doktor.
Sjukhuset hade långa korridorer och man hörde pipande ljud från andra patienters rum. På väg mot hissen såg de en skylt där det sto:, OBS åk inte till andra våningen, avspärrat! Alla fortsatte att gå och tänkte inte mer på skylten. Varför skulle det hända? Väl inne i hissen var det mörkt och lamporna blinkade. Dörren stängdes med en duns och Agnes tryckte på tredje knappen. Det pirrade i magen när de åkte upp. Plötsligt släcktes alla lampor. Det smällde till och hissen öppnades på ANDRA VÅNINGEN. Alla tre hörde den vanliga datorrösten som man hör i en hiss: Välkommen till andra våningen.
Rysningarna spreds genom hissens väggar. Alla tre stirrade på varandra med en obekväm blick. De hade inget annat val än att gå ut ur hissen. Sen insåg Axel att det hade varit ett gammalt mentalsjukhus för psykopater. De hörde vattendroppar som drippade ner från taket. Det var långa korridorer, många rum, välta prylar och mögel på väggarna. Alla hörde ett barnskratt, samma skratt som i stugan…. de gick runt lite, utforskade lite och försökte hitta en utgång men de hittade inget. Efter det såg de ett litet väntrum för barn. Det låg leksaker på golvet och en matta som man brukar ha när man leker med bilar. Det låg blod på mattan och barnskrattet ekade ännu en gång genom korridorerna. Agnes gick fram till blodet och såg att det var ganska nytt blod. Alla tre var livrädda och vettskrämda. De hade inte lagt märke till att Annabell hade varit bakom dem hela tiden. Agnes och Emily skrek som aldrig förr. Alla sprang för sina liv. Agnes trillade på någonting i full fart som såg ut som ett slags dockhuvud. Hon blev släpad och indragen i ett rum. Inne i rummet fanns det saxar och sprutor med blod på som låg på en bänk. Det såg ut som att nån hade blivit slaktad.
Men vad hände egentligen med Emily och Alex….
Det fick jag aldrig veta.
Med vänliga hälsningar Agnes
Skriven av Amanda och Tyra 5a i Stodeneskolan i Karlstad.