Veckans novell heter Kolakaos! och är skriven av Totte Brandt i Simrishamn. Foto: Pixabay.
Veckans novell heter Kolakaos! och är skriven av Totte Brandt i Simrishamn. Det är en spännande och lite tokig berättelse om bakning och vänskap.
I ett land långt borta finns en stad där det inte bor människor. Istället bor där kaniner och inte vilka kaniner som helst. De här kaninerna går på två ben. Faktiskt är de här kaninerna precis som vi. De firar jul, kör bil, har kläder och använder kniv och gaffel.
Den här gången ska jag berätta om en kanin som har tur i oturen och fantastiska vänner. Jag ska berätta om kaninen Hoppi. Hoppi är snäll och älskar fester. Tyvärr är hon ganska klantig.
En tidig decembermorgon satt Hoppi i sin julpyntade stuga och åt frukost. Hon åt som vanligt en macka med aprikosmarmelad och drack en kopp te. Men nu ska detta ju inte handla om hennes frukost utan om posten hon hämtade tidigare på morgonen.
Hon gick snabbt igenom posten. När hon kom till ett brev från hennes vän Skutti skyndade hon sig att öppna brevet.
Inuti kuvertet låg en lapp som det stod så här på:
“Hej Hoppi! Du är nu inbjuden till min fest. Festen är klockan 3-4 i dag. Tag gärna med fika att ställa på bordet”
– Ja! ropade Hoppi som älskade fester. Plötsligt kom hon på en sak, hon kastade sig ner för att se om hon hade läst rätt. Det hade hon.
– Nej! Jag måste ta med fika!! skrek hon
En timme senare.
Hoppi stod i köket och rörde ihop gammelfarmors kolarecept.
– Jag undrar om den ska gräddas på nåt sätt? frågade hon sig själv.
– Jag kollar i receptet, sa hon och vände sig om för att hitta boken.
Vad hon inte såg var att hon med ena örat välte ner en burk med superjäst, som landade i kolagrytan.
– Grrrr! Var är den där boken? väste hon.
– Äh, jag sätter in kolan i ugnen, sa hon och hällde kolan i en stekpanna och satte in stekpannan i ugnen. Sedan började hon städa.
– Tur att den här inte hamnade i kolan, sa hon och tittade på en likadan burk som den som hamnat i kolan. Hon visste inte hur rätt hon hade.
Hoppi satt framför sin rosa ugn och läste en väldigt spännande bok. Boken handlade om en kanin som råkade komma in i en värld där hon var den utvalda att rädda världen från de onda. Bokens namn var Portalens hemlighet. Plötsligt hörde Hoppi ett gurglande ljud. Ljudet kom från ugnen. Hoppi tittade mot ugnen. Det var en läskig syn. Kolan hade börjat växa. Till slut täckte kolan hela glaset i spisen.
Hoppi reste sig försiktigt och backade snabbt bort från ugnen. Hon skyndade sig mot dörren. Men hon hann inte. Ugnsluckan kastades iväg och kolan sprutade som en hel flodvåg mot Hoppi.
Hoppi tyckte att det hela påminde om en äventyrsfilm hon sett när hon var liten. Där det strömmade en flodvåg mot huvudpersonerna. Men nu var det henne som flodvågen strömmade mot.
Hoppi kastade sig snabbt mot bokhyllan och klättrade upp på den. Hon var lite andfådd när hon nådde toppen. Men hon visste att hon inte var säker där. Hon kastade sig mot taklampan. Hon tog tag i den och svingade sig mot bordet som flöt som en båt i kolan. Hon satt mitt på bord-båten och skakade.
Kolanivån steg fort. Om kolan steg tillräckligt skulle hon mosas mot taket.
Plötsligt hörde hon ett knarrande ljud och ytterdörren, som inte klarade kolatrycket, kastades iväg precis som ugnsluckan. Det blev en hel kolavåg som strömmade ut genom ytterdörren. Plötsligt gungade bord-båten till och Hoppi gled ner i den sega kolan.
– Hjälp!!!! skrek hon och sprattlade allt vad hon orkade. Skrikande drogs hon mot dörren. Hon åkte ut genom dörren och rätt ner i sjön, där hon så länge pratat om att anlägga sin trädgård. Sen rann tårarna som riktigt sprutade från ögonen. Hon såg på sin armbandsklocka att klockan var tre.
Fast om man ska vara exakt så var klockan fem över tre. Festen började ju klockan tre. Hoppi satt och grät och grät. Då kände hon en tass på axeln. Hoppi vände sig om och såg Skutti stå där iklädd ett par jeans och en rosa täckjacka.
– Varför är inte du på festen? frågade Skutti och tittade på den kolanerkletade trädgården.
– Jag skulle baka kola och ta med, men det gick fel! sa Hoppi dystert.-
– Det gör inget att du inte tog med kola. Det finns redan massa mat på bordet, svarade Skutti.
– Gör det? sa Hoppi som slutat gråta.
– Ja, det räcker till dig med! sa Skutti.
– Kom nu! Du får sova hos mig efter festen, så fixar vi det där sen! fortsatte hon och pekade mot Hoppis kolakletiga hus. Hoppi reste sig och tillsammans gick de mot Skuttis hus.
Text av Totte Brandt