Foto: Alexandra Koch/Pixabay.
I våras hade skolorna i Malmö en stor novelltävling på temat: Framtidens Malmö. Den här novellen skrev Gunesh när hon gick i sexan på Gullviksskolan.
Det var en vanlig dag, eller det var det jag trodde. Efter skolan var jag på väg hem med min kompis. Hon heter Emily. Solen sken, men vinden var lite kylig. Helt plötsligt föll en man ner på marken framför oss. Fickuret som låg i hans bakficka föll ut på asfalten. Sedan ramlade en annan man ihop lite längre bort. Folk började skrika medan allt fler andra dog. Emily drog i min hand och vi började springa. Medan vi sprang sa hon att vi skulle till hennes koja.
Efter att vi tagit oss dit såg hon trött ut. Vi satte oss ner och hörde människor skrika där ute. Jag bearbetade fortfarande vad som hänt. Allt hände så snabbt. Det såg ut som att Emily skulle gråta.
– Vad ska vi göra? sa hon med tårar i ögonen.
– Jag… vet inte, men vi kommer lösa det, sa jag.
– Nej, det kommer vi inte. Vi kommer dö som alla andra och våra kroppar kommer att ruttna och lukta illa! Det är hopplöst, sa hon med darrig röst.
Jag visste att det var hopplöst men jag ville inte säga det. Vi spenderade hela natten i kojan. Jag kunde inte sova. Tog min iPhone 36 Pro Max och kollade på nyheterna.
Det här är Kanal 6 och i natt kommer vi prata om det hemska som har hänt. Klockan tre i eftermiddags dog det 68 personer och två av dem var de fyraåriga tvillingarna Luna och Lana. Vi vill underrätta er om att det råder utegångsförbud. Ni ska stanna inomhus och inte gå ut tills vi vet vad som orsakar denna infektion. Det är officiellt en karantän!
Orden snurrade runt i huvudet. Vinden tog sig in i kojan och det kändes som slag mot min kind. Jag önskade då och där att jag inte bara hade tagit på mig en blus och shorts.
Två veckor senare.
Det var brist på mat. Ingen av oss hade sett våra familjer sedan infektionen brutit ut. Vi båda behövde nya kläder för hösten var på väg. Som tur var fanns det en portal en bit från kojan, vid Turning Torso. Vi skyndade oss dit. Det såg ut som att Turning Torso skulle gå sönder. Inget såg ut som det tidigare gjort.
Emily tog en tjugolapp från sina svarta byxor, sedan la hon den på skannern. En liten klo tog sedan lappen och vi gick in genom portalen och kom ut i Emporia. Vi gick in på H&M. Jag hostade lite, men tänkte inte så mycket på det utan var mer uppmärksam på att allt var övergivet och rörigt. Inte en enda människa syntes.
Vi klev över kläder och smink som låg slängda på marken och några vätskor hade spillts ut. Vi plockade åt oss några koftor, byxor och mössor. På vägen ut såg vi en död människa som börjat ruttna. Efter det gick vi till Willys och försökte hitta mat som inte var för gammal. Under tiden vi letade började jag hosta igen. Jättemycket. Halsen gjorde ont och jag kände mig varm i hela kroppen. Det kändes som att halsstrupen svullnade till. När Emily såg att jag såg trött och sliten ut blev hon orolig. Vi satte oss på en bänk, sedan sprang hon till apoteket för att hämta medicin. Men när hon kom tillbaka var jag redan borta…
Text av Gunesh. Hon gick i klass 6 gul på Gullviksskolan när hon skrev novellen.