Det var måndag morgon, klockan var åtta och jag och min bror Filip satt vid matbordet och åt frukost. Filip skrek:
– Märta, kom och sätt dig här!
Så vi satte oss i soffan. Jag vet att mamma inte gillar när vi sitter i soffan och äter frukost men vi gör det ändå. Mamma sa till mig och Filip att det var okej att vi satt där för att det var första dagen på höstlovet. Mamma sa att hon skulle åka iväg till Skåne på en intervju, mamma jobbar som reporter. Hon skulle komma hem inom två dagar. Jag sa till henne:
– Gå snälla inte in i skogen för det bor en läskig dam där.
– Jag måste göra det för att komma till tågstationen, plus att det där är nog bara rykten, sa mamma.
Mamma åkte och vi var ensamma hemma med pappa och vår hund Pluto. Under de två dagarna satt vi mest och kollade på tv och pappa jobbade som vanligt. Vi matade och gick även ut med Pluto som vanligt. Jag tänkte gå och lägga mig, då började jag sakna mamma men jag tänkte att hon kommer ändå hem imorgon.
Mamma sa att hon skulle komma hem klockan åtta på morgonen men nu var klockan elva. Och vi var oroliga vad som hade hänt. Sedan letade vi i hela huset men vi hittade inte mamma. Jag, Pluto och Filip skulle gå ut och leta efter mamma medan pappa stannade hemma. Vi gick ut men hittade henne inte. Vi hade letat så länge att det hade blivit mörkt. Jag såg något som följde efter oss. Vi sprang iväg rätt in i skogen.
Där såg jag en jätteliten stuga. Jag blev väldigt rädd för jag tror det var damens stuga. Jag sa det till Filip men han trodde inte att det var det. Men sen såg jag en dam rätt framför oss och hon sa:
– Ni borde inte vara här.
Jag var livrädd men var tvungen att säga något för mammas skull. Jag skakade av rädsla och sa att vi bara letade efter vår mamma och att hon var försvunnen. Damen sa att vi bara ska följa vägen rakt fram för att komma till tågstationen. Jag trodde inte på damen men hade inget val. Nu var det kolsvart ute och vi hade inte hittat mamma än.
Skogen blev mörkare och mörkare och läskigare. Sedan hörde jag en kvist som knäcktes och inte jättelångt bakom oss stod en person med becksvarta ögon och stirrade rakt in i mig. Vi började springa men det tog inte lång tid innan gubben började springa efter oss. Jag stannade vid trädet och där såg jag svart blod och mammas tröja. Gubben kom ikapp och tog mig hårt i armen. Med ett leende på läpparna sa han:
– Du kommer aldrig hem.
Skriven av två elever i årskurs 5 Stodeneskolan i Karlstad.