Lisa Müntzing-Brolin går i tredje klass på Möllevångsskolan i Malmö. Under sommarlovet skrev hon på en berättelse varje dag. Varsågoda, här är Lisas novell.
Jag, Ada von Bamsé är underskattad! Dessutom så stavas mitt efternamn så och det uttalas på franska. Jag är underskattad av min lärare som inte låter mig skriva alla meningar med utropstecken i stället för punkt! Jag är underskattad av mina ”kompisar” och till och med av NANSY BOBBOFITT! Och hon är en katt. Världens vackraste katt men ändå. Av mina föräldrar också men det kanske ni redan gissat.
Nu ska jag berätta om en gång när jag ännu en gång blev underskattad. Allt började med att jag satt och målade vackra bilder, okej kanske mer klottrade på lektionen. Magister Jonatan stod och stirrade på mig och sa:
– Kanske skulle det sitta bra med lite extra svenska för dig?
Jag hatar svenska och stavning helt och hållet! Och det vet en viss magister Jonatan. Jag kollade ner på pappret och såg att det föreställde mig som flög, det såg i alla fall ut som det, man kan aldrig veta med abstrakt konst. Samtidigt började ett kugghjul snurra i mitt huvud och jag fick en idé! JAG SKA BLI UPPFINNARE nästan skrek jag ut över klassen. Naturligtvis fick jag kvarsittning. Det var väl nästan självklart att jag skulle bli uppfinnare!
Oj! Jag glömde berätta var jag bor och hur det ser ut där jag bor. Min lärare säger att jag måste skriva längre och mer beskrivande texter. Han säger även att man inte får ge kommentarer i faktatexter. Jag är usel i skolan – nej, jag menar perfekt i skolan och smart hemma, om ni inte tror mig så lyssna nu: 1+1=2 2+2=4 4+4=8 8+8=16 16+16=32 32 +32=64 64+64=128 och roten ur 128 är lika med 11,31708498985… okej, där kanske jag borde sluta. Tillbaka till var jag bor! Jag bor i Södertälje i ett vääldigt gammalt hus. Mina föräldrar är greve och grevinna och bryr sig inte ett enda dugg om mig och Alice. Alice är världens störigaste lillasyster. Jag känner bara en levande varelse som inte underskattar mig och det är Rufus, världens bästa hund! Alice säger att Rufus är hennes hund också, men då brukar jag säga att om Rufus är hennes då är NANSY BOBBOFITT min också. Men då säger Alice att hon inte vill ha Rufus för att han är en kille. Han är för gammal, säger Alice och springer iväg med utsträckt tunga. Den dan då jag insåg att jag skulle bli uppfinnare pratade Alice inte bara om sig själv, utan hon frågade mig, alltså mig, om hur Jag mådde, men sen sa hon att jag såg glad ut och att jag aldrig brukar göra det efter skolan. Då blev jag så himla arg och sa att en sån liten lortig ”prinsessa” som hatar smuts borde inte stå nära den lortiga men fantastiska Ada uppfinnaren von Bamsé! Är det bara det? Ska du bli en sån där upppinare? Frågade Alice. Vet du ens vad en uppfinnare är för någonting? Klart jag vet men du får säga det först, svarade Alice. DU ÄR SOM VÄRLDENS ENVISASTE BAJSKORV, sa jag till sist och klampade upp till mitt rum. På mitt rum låg jag och funderade. Varje cool uppfinnare har ett fräsigt namn som min idol Ada Loveless. Alltså lyssna bara, det är fantastiskt!!! Hur coolt är inte det. Hon måste nästan hittat på det själv. För vem kan heta Loveless, alltså kärlekslös till efternamn. Jaja tillbaka till mitt fantastiska namn. Folk kommer nog tycka om mitt namn när Rune Andreasson har släppt sin första tidning om Bamse, världens starkaste björn, om 72 år – och fråga mig inte hur jag kan veta det för jag ADA VON BAMSÈ ÄR FÖRE MIN TID, OKEEJ!! Jag hörde en liten knackning och sa kom in. Det var bara Pierré och en bricka med sill, torsk, löjrom och kokt potatis samt en meny på desserter. Pierré började röra lite på munnen och sa:
– Hyr står det tyll ed öken Addá?
Jag tror att han sa någonting i stil med hur står det till med fröken Ada men man kan aldrig veta med Pierré. Han bryter så förfärligt på franska. Jag smakade en liten bit av potatisen och sa utsökt, för då brukar Pierré alltid gå sin väg, för då tror han att jag njuter av måltiden och försöker visa respekt. Jag glufsade i mig det sista av potatisen, och ropade på diskaren som kom och hämtade disken.
Ni kanske borde lära känna tjänstefolket också. Jo först har vi Enell som är mors hovda… Nej vi har inte tid med det här, vi måste komma till viktigare saker. Okej, här kommer en lista på saker som jag måste göra som uppfinnare.
1 Komma på en uppfinning som kan hjälpa mänskligheten
2 Bli känd i hela världen
3 Ta över hela världen
4 Bli rik
5 Barnen tar över världen med mig som härskare
6 Få ett slott
7 Få en gyllene potta
8 Få allt jag vill ha
9 Göra Rufus odödlig
10 Sätta Alice i fängelse
Det är mina livsmål. Nu är jag trött så du som stirrar på min text får ta en paus. Men först ska jag berätta om min nattrutin. Först borstar jag tänderna sedan kryper jag ner i sängen och sätter på en grammofonskiva med Mozart, och det är inte den Mozart som du tror att det är utan det är pop Mozart. Sedan somnar jag. Jag brukar inte drömma så mycket förutom att jag pratar i sömnen, och får hela tiden upp inre bilder på Bichon Friséer som går i mitt ansikte, och mardrömmar om den ondaste av de onda: NANSY BOBBOFITT, och dessutom måste jag skriva NANSY BOBBIFITT med stora bokstäver annars ser det konstigt ut. Men den här natten drömde jag världens bästa dröm. Jag drömde att jag kunde flyga. Okej nu ska jag beskriva det så noga som jag kan. Jag stod i Alice rum med henne själv i famnen. Hon var supertung, vägde säkert 40 kilo. Hon hade en livrädd min och jag älskade den. När hon tittade på mig med fruktan och avsky kände jag hur hela kroppen blev alldeles varm. Hon var verkligen livrädd för mig. Jag lyfte ena foten för att ta ett stort steg, Alice sprattlade lite för att fly men hon var chanslös. Jag tog tre snabba steg mot fönstret, klättrade upp på fönsterkarmen och hoppade. Konstigt nog så föll jag inte utan jag flög. Jag hade fortfarande kvar Alice i famnen, och jag fick världens bästa idé. Jag kastade upp Alice i luften men fångade inte henne, alltså med flit, utan jag flög bredvid henne hela vägen ner och hon sa ett sista störigt ord: ”Sen när kunde du flyga”, och sedan fanns det ingen Alice mer. Sedan vaknade jag och trodde att det inte var någon dröm. Jag gick nöjt in till Alice rum för att försäkra mig om att hon var död, och för att ta tillbaka några grejer som hon tagit själv och några som jag vill ha, men till mitt stora förtret såg jag en liten klump i sängen och hörde: Pierré är det du? Snabbt sprang jag tillbaka till mitt rum. Vad hände? Tänkte jag högt. Sen kom jag ihåg! JAG LÅG JU I SÄNGEN NÄR JAG VAKNADE! Men jag fick en sådan där poffidé! ”Jag kanske kan bygga en flygmaskin”. Jag var glad men ledsen på samma gång. Jag var glad för att jag kom på världens bästa uppfinning men ledsen för att Alice inte var död, alltså när det bästa händer måste också alltid någonting dåligt hända. Men poff igen! Alltså det är skolavslutning idag, och Alice slutar nästa vecka, och mamma och pappa sa att det var föräldravecka och de tyckte ju det var urtrist att vara med Alice för hon vill ha nästan allt, och då slösar de bort alla sina värdefulla pengar, men hon får ändå exakt vad hon än vill. Äntligen kan jag förstöra hela Alice rykte och det ska bli så kul.
Men jag måste ropa på Beatrice som är vår egna hovdam, hon klär på oss kläder och ger oss sällskap. Jag och Alice brukar kalla henne för Bea. Till sist kom Bea och frågade om jag ville ha min sjömansklänning eller någonting annat. Hon vet att jag alltid brukar göra någonting speciellt, och jag älskar henne så för att hon låtsas att hon inte vet. Ja hmm. Jag tror att jag tar Ada specialé sa jag till sist, och jag ser hur hon hämtar ett fat med smuts, fars arbetsbyxor och penna, suddigummi och block. Förlåt att det blir lite fel men det är inte lätt när man är fransk. Hur som helst. Bea gnuggade in mitt ansikte med smuts och satte pennan bakom örat. Jag satte på mig fars arbetsbyxor och satte blocket i den lilla fickan på dem. Jag såg ut som en riktig uppfinnare. Först fick jag följa Alice till skolan, jag menar förskolan. Medan vi gick så babblade Alice på och sa saker som: du är faktiskt skyldig mig 48 öre för Edvard stal 20 öre från mig så du är faktiskt skyldig mig minst lika mycket så det så! Varje gång hon gör så blir jag så himla arg så att jag knappt kan låta bli att smocka till henne. Till och med Bea tycker hon är störig, men hon låtsas vara snäll mot henne också. Alice har blont krulligt tjockt och fint hår och ett ljusblått hårband, en jätte alltså jättepuffig klänning. Den är också ljusblå. Äntligen är jag klar med dig och hejdå sa jag, och gick över gatan till min skola.
Det mesta vi gjorde var att sjunga den blomstertid och rektorn höll tal säkert 13 gånger. Jag vet inte riktigt vad som flög i mig men jag sprang upp på scen. Magister Jonatan stirrade ännu en gång argt på mig och jag fumlade lite med blocket och höll upp det inför publiken. – Det var den bilden jag blev inspirerad av. Alla har en viktig idé någon gång och den kan rädda mänskligheten mer än en gång. Men nu får ni lova att inte tänka för nu har vi sommarlov, sa jag lite överdrivet självsäkert, och såg att magister Jonatan var rörd. Alltså det är bara magister Jonatan som kan bli rörd över någonting sådant. Och från och med då var det sommarlov. Idag fick jag komma hem så tidigt eller sent jag ville, och nu ville jag bort från skolan så fort som möjligt.
Jag sprang så fort jag kunde över den lilla kullerstensvägen, fram till Alices förskola och knackade på dörren. Då öppnade Alices förskolelärare och frågade vem jag ville hämta. Alice Måna Olivia Anna von Bamsé sa jag. Vi har tyvärr ingen med denna titel på vår förskola. Kanske du menar Alicia B? Sa förskoleläraren. Kanske jag kan ta en egen titt sa jag en aning hotfullt. Jag klämde mig förbi den aningen stora damen. Jag såg en stor skylt som det stod lekrum på. Jag klev in i det välgjorda rummet, och där såg jag Alice stå på ett ben med en regnbågsklänning och rosa vingar. Alices kompisar slöt sig i ring och viskade jättehögt. En gång hörde jag någon säga någonting i stil med: Aliciana vem är det där? Då sa jag bestämt vem här är Aliciana? Alla pekade på Alice. Sedan kände jag någonting varmt krama mitt ben. Det var en av Alices kompisar, och hon var så söt så jag blev helt galen. ALICE DU MÅSTE TA MED DIG ALLA DINA KOMPISAR PÅ PYJAMASPARTY ÄR DET UPPFATTAT? Du är alltså inte arg? sa Alice. Jag är alltid arg på dig men den här bedårande ungen är urgullig. Jag frågade vad hon heter och Alice började säga, men den ursöta ungen fortsatte ändå. Jag heter Nathalie men du kan kalla mig för Ninni. Vi pratade och hade trevligt ända fram till huset. Inte förrän nu har jag tänkt på hur läskigt vårt hus är. Jag höll handen för Ninnis ögon, hon skulle inte behöva se någonting så läskigt. Vi åt god mat, och jag och Ninni hjälptes åt med skissen på flygmaskinen. Ninni är faktiskt smartare än hon ser ut fast hon ser smart ut. Alla somnade och Ninni somnade i mitt knä. Dagen efter gick alla hem förutom Ninni. Hon hade precis fått reda på det när jag kom in och förstörde deras lek. Tänk att hennes föräldrar hade försvunnit i tomma intet. Stackars Ninni. Men Ninni var inte ledsen, bara lite vemodig. Du Ninni, skulle det inte vara kul att … Jag såg att Ninni hade tårar i ögonen. Varför kan jag inte vara ledsen för deras skull? sa Ninni hulkande. Men hur tog de egentligen hand om dig? sa jag upprört.
LISTA ÖVER SAKER SOM NINNIS FÖRÄLDRAR HAR GJORT
1 Slår henne om hon säger fel på en fråga
2 Stänger henne utomhus om hon inte uppför sig
3 Ger henne alldeles för stora kläder
4 Sätter henne i arbete
5 Är allt dumt som man kan vara
Egentligen är det fler saker än så men de blir lite för hemska. Jaja nu kommer vi till den stora frågan: vill Ninni hjälpa mig med att bygga flygmaskinen? När jag frågade henne så började hon gråta igen men inte av sorg utan av glädje. Vi behövde ett stabilt tyg, det kom direkt upp i huvudet: mammas fintrosor! Och vi behöver hjul, frigolitplattor, ratt, stolar med avsågade ben, ja det var nog allt förutom mammas fintrosor. Men mer tänker jag inte avslöja för jag har inte tagit patent på den ännu. Vi åkte in till stan med Bea och handlade det som vi behövde, som var följande: frigolitplattor, ratt och hjul. Så länge medan vi var och handlade smög en tjuvaktig liten råtta med en nyckel in, och tog en fint dekorerad bok och smög ut igen. Det var Alice som tog min dagbok! Det fick jag inte reda på förrän vi kom hem med alla grejerna till vårt läskiga hus. När jag kollade i lådan där jag alltid brukar ha min dagbok så fanns den inte där. Alice din tjuvaktiga råtta, din pip. (Med pip så menar jag att jag sa ett hemskt fult ord men det var för fult att skriva). Jag menar skrek jag. Jag sprang in på Alices rum och vrålade som en jaguar i djungeln: aaaaaaaaaaaaaaaaoooooooooooooooooaaaaaaaaaaaaaaaeeeeeeeeeeeeeeeeeeeaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah. Var är den!!!! Var är vadå? sa Alice och försökte se oskyldig ut. Jaha du menar din dagbok med mina ritningar eller hur? sa Alice med en störig ton. Vadå sa du? tänkte jag och kom på svaret: HON TÄNKTE TA ÄRAN FÖR MIN UPPTÄCKT! Medan jag tänkte det hade Alice sprungit iväg med mina ritningar mot mors och fars sovrum. Som tur var är jag mycket snabbare än Alice, så jag la mig på marken framför henne, brottade ner henne och satte mig på henne. Det är faktiskt en väldigt bra teknik, hur som helst tog jag tillbaka dagboken. Jag och Ninni behövde börja bygga. Vi började med vingarna. Vi gjorde små remsor vi behövde, så klart exakta mått så det var inte helt lätt, men vi klarade det. Sedan satte vi ihop frigolitplattorna till en liten avlång låda, och med ett huj var vi klara med alla delarna till flygmaskinen. Då var det bara att sätta ihop allting ordentligt. Vi satte ihop vingarna och taket först och sedan satte vi ihop resten, och då hade vi en flygmaskin, en alldeles färdig flygmaskin! Ha, det var ju lätt som en plätt att bygga. Jag och Ninni valde att testa den mitt i natten för att det skulle bli lite dramatisk belysning. Vi väntade och väntade och väntade men det blev ju aldrig natt. Jo nu blev det det. Vi hjälptes åt att kånka upp den på taket. Det var inte alls så svårt som man kan tro för dagen innan hade jag och Ninni byggt en ramp till vår fina flygmaskin. Vi bestämde att jag skulle göra första åkturen för att det var för farligt för Ninni. Jag gick upp till flygmaskinen och satte mig i den högst upp. Ninni frågade mig om jag var redo och det var jag. Jag såg hur Ninni drog i spaken och jag kände hur jag trycktes framåt och kände hur den kalla nattbrisen ven i mitt ansikte och helt plötsligt var vi, jag och flygmaskinen, mitt ute i luften och från och med då skulle ingen underskatta Ada von Bamsé igen.
Text av Lisa Müntzing-Brolin